Käftsmäll

För 6 dagar sedan så svävade jag på moln, livet verkade äntligen börja återfå sin färg och jag var påväg att besanna ett mål som jag haft under flera år. 
 
Men 3 dagar senare så kom den käftsmäll som jag har blivit allt för van vid att få och plötsligt raserades allt igen. 
 
flytten som jag räknade ner dagarna till kommer inte att bli av och jag känner mig så brutalt nersparkad. Det är svårt för mig att lita. Men denna gången gjorde jag verkligen det, detta var början på något stort. Jag skulle få bo i en lägenhet på en gata som jag pratat om så länge att jag vill bo på. 
 
För mig var det en symbol för att turen vände. Att allt äntligen började gå mot det bättre, efter tusentals motgångar .
 
och sen kom smällen . 
det är det som gör det så hjärtskärande, att jag faktiskt tillät mig själv att hoppas och se ett ljus, att jag utgick från och litade på att det skulle ske. Att jag räknade ner dagarna och hela tiden kunde se ljuset i tunneln. 
 
det kan tyckas vara en liten grej, det var ju bara en lägenhet.
 - men för mig var det en symbol. 
 
och när det plötsligt raseras faller jag ner Igen.  Det blev 1 steg framåt och 2 steg bakåt nu. Det som skulle vart 5 steg framåt utan risk för att ens snubbla.
 
men jag snubblade likt förbannat. Jag snubblade inte bara utan jag föll med huvudet framstupa i en brant trappa. 
 
Jag är förbannad och frustrerad, har svårt för att acceptera att oavsett vad jag gör, så är det sånt här som händer mig när saker och ting börjar att gå bra. 
 
Och då är jag en person som ständigt jobbar med positivt tänkande och mindset, visualisering och mål.  
 
Jag tror att våra liv är förutbestämda. Och jag tror på att allt som händer i livet händer av en anledning . Det innebär att jag vet med säkerhet att alla motgångar som i hela mitt liv bankat på dörren, i slutändan har lärt mig något. Och för varje gång det skett har jag blivit snäppet starkare.
 
 
Så på ett sätt är jag tacksam. För jag är starkare än många andra i min ålder och jag resonerar kring saker som mina jämnåriga aldrig ens kommit på tanken att resonera kring.
 
jag är en 40åring i en 22åringskropp.
 
och när jag kravlat mig ur denna grop som jag för tillfället befinner mig i, så kommer jag ännu en gång bli en starkare människa. 
kärleken till gymmet växer sig i alla fall starkare för varje dag och jag är så oerhört lycklig över att ha denna trygga och glädjefyllda plats i mitt liv, för förtilffället är det faktiskt bara här jag känner mig fri och genuint lycklig. här ska jag vara. här kan jag utvecklas och detta kan jag bli bra på.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0